Jag borde inte vara ensam just nu. Så fort ensamheten infinner sig kommer tankarna krypande, för att sedan eskalera till något massivt och okontrollerbart.
Hela jag gör ont.
Hela hjärtat, själen, kroppen och livet.
Allt värker.

Att en annan människa kan göra ett sånt starkt intryck på så kort tid, på så få gånger.

Eller är det bara för att jag hoppas? En naiv tanke som växte till något större?

Istället bytes känslorna ut mot otillräcklighet. Murarna brast och ut strömmade allt, som en enorm tidvattenvåg utan hänsyn. Krossade allt i sin väg och drog med sig det som blev kvar.

Tårar som aldrig verkar ta slut. Svarta fläckar på mina vita vantar som påminner om när allt gick sönder.

Kanske var det nödvändigt, en nödvändig påminnelse om att vara realistisk. Om du släpper taget och sänker garden måste du vara beredd att ta smällen.

Samlar ihop bitarna av ett redan sen länge trasigt hjärta.

Förundrad över hur starkt ett hjärta kan vara.

Vad jag än utsätter det för, tar det sig alltid samman och fortsätter slå i stadig takt.

Hjärtat vet att vi är skyldiga dom andra, som inte finns kvar, att leva fullt ut, vad som än händer.

Jag tänker ligga här just nu, tills smärtan försvinner och ersätts med något annat.