Fick reda på att Majsan var död i torsdags...Min racer! Så himla sorgligt...
Hon var en av mina första passhästar och var den häst som tog första segern för mig sen jag började jobba hos Janne. Hon tog 3 eller 4 segrar under tiden jag hade hand om henne. Så hon blev speciell, vilket hon också var...
Med henne var det aldrig en lugn stund, hon var mer vild än tam. Hade aldrig alla hovarna i backen samtidigt.
Ibland var man glad att man kom hem hel och hållen från träningspassen. Man fick ta en för vad hon var men man kunde inte låta bli att gilla henne.
Hon var över 165 cm hög och med en bak som en ladugårdsdörr, så när man körde henne såg man ingenting och varje gång det var dags för nå tok  så "umade" hon och satte svansen i vädret och drog järnet. Då var det bara att hålla i för allt vad tömmarna höll *hehe*

Ägarna tog hem henne för något år sedan, för att starta själv och sen betäcka, men så blev det inte...tyvärr. När inte hon blev dräktig i somras så fick tydligen hon trava vidare till dom gröna ängarna.
Så himla trist, önskar att han hade kunnat hört av sig till oss först. Jag hade tagit henne utan att tveka, om inte annars så har det nog inte varit så svårt att hitta nån annan...
Tydligen hade ägarens fru fått cancer tråkigt nog, så dom hade nog tillräckligt med problem för att hinna med en häst.
Synd att man inte kan vrida tillbaka tiden...men jag kommer aldrig glömma min racer #1





*rock on*


Förkaring: "Umar" hästen ger ifrån sig ett ljud, oftast när den är uppspelt, som låter ungefär öuuummmm