Onsdagen avslutades med riktigt bra musik!

Vi brände till Gävle för att se Ghost med förband i dom otroligt läckra Gasklockorna.

Den lockalen är som gjord för ett band som Ghost, som spelar lika mycket på stämning och framförande som sin musik.

 

Vi missade det första förbandet "Night", sen vi blev lite försenade ner men vi var väl på plats när Ghost följeslagare Dead Soul klev upp på scen. Snacka om att jag inte alls var förbredd på vad som skulle komma!

 

Första låten var som en smäll i mellan gärdet! Det var intensivt, nästan kaotiskt, men även organiskt.

Satan vad mäktigt det lät!

Sångaren såg ut som en rejält sliten Johnny Depp i sin hatt och glasögon när han stod där i scenens mörker.

Två trumslagare hade dom, och det var sjukt facinerade att se dom. Väldigt samspelat grabbar! Nästan hyptotiserande.

Alla i bandet spelade med en väldig intensivitet. En av deras killar, som sköte delar av det digitala ljudet, trodde jag hela tiden skulle dunka huvudet i sin lampa som han svängde på sitt huvud!

Verkligen ett band som ska upplevas live! Jag var hänförd!

 

Efter detta kom äntligen huvudattraktion Ghost! Innan dom klev på hade det eldats rökelse och myrra så hela lokalen hade fått en stark sötaktigt doft. Ghoulsen klev på från min vänster sett och Papa Emeritus från höger.

"Rhythm" gitarristen var klart skönast! Han utstrålade så mycket känslor trots att han är täckt från topp till tå.

The Nameless Ghouls har inga namn, dom har en varsin symbol:

lead guitarist , bassist , keyboardist , drummer , rhythm guitarist .

Ghost levererade som vanligt. Dom spelade alla låtar jag vela höra. Year Zero blev det rejäl allsång på, även på Zombie Queen. Papa har en otroligt genomträngande blick och rör sig flytande över scengolvet, men vi brast ut i skratt när han yttrar "Oki doki" haha det blev en sån kontrast!

 

 

 Ett klipp med förbandet. Tyvärr är det nog svårt att få det låta lite mäktigt som det lät live, denna musik ska lyssnas på högvolym, du ska känna hjärtslagen!

Den 29 Oktober brände jag och Lina ner till vår huvudstad för att Lina skulle få sin 30-års present av mig:

Spelning med Halestorm och Alter Bridge. Som förband till dom stod det svenska bandet Smash into Pieces.

 

Vilken jäkla kväll det blev!

Vid 16.30 rullade vi med Toyotan ut från Söderhamn, med full fart mor Fryshuset. Allt gick som en dans, med hjälp av Gpsn hittade vi utan problem, men lite nervöst var det, tog lite tid att hitta en bra parkering i närheten.

 

Smash into Pieces var betydligt hårdare än vad jag trodde dom skulle vara, men bra! Halestorm levererade bättre än vad jag trodde. Jag hade ifs inte så höga förväntningar innan, men Lzzy fick igång publiken ordentligt.

Hon har en otrolig röst! Fick rysningar när hon körde några av dom lugnare låtarna.

 

När det var dags för Alter Bridge var jag helt slut i ryggen men vi röjde på. AB levde inte riktigt upp till mina förväntningar, men dom var rätt så höga också.. Miles har en episk röst men energin nådde aldrig riktigt fram. Lite störigt att han stod längst ut på vänster kanten, medan vi stod till lite till höger. Dom gånger han stod i mitten såg vi strålande, annars var det svårt att se.

Extra numret var helt klart bäst!

 

Sen tog vi vår röda springare och åkte hem i höstmörkret. En resa som i efter hand känns surrealistisk men eb hel kväll med Rocksyster gjorde gott för själen!

 

Orkar inte

motivation level: 0%

energy level: 10%

happiness level: 2%

 

 

Orginal vs Cover

 

 

 

På grund av tidsbrist kommer detta inlägg först nu..

En helg med finaste rocksyster i huvudstaden, för att se Iron Maiden!

Ännu ett band jag kan pricka av från min "band jag vill se innan jag dör lista!"

 

Hade bara mor och far digitalkamera med mig (min gick ju sönder på sjöslaget, och har inte köpt någon ny ännu) men bilderna är helt oredigerade så den skötte sig väldigt bra måste jag säga.

 

Konserten var mäktig även om, som nog alla hört vi det här laget, ljudet sög. Jag anser att att det inte spelar någon roll vart du står eller sitter: Det ska vara bra ljud! Om inte så vill jag iaf att basen ska kännas i ryggmärgen och man ska kunna höra mellansnacket utan att det bara låter som ett surr.

Iron Maiden levererade men inte arenan, i två timmar höll dom igång! Att dom orkar, det var inte lågt tempo Bruce hade på scen. Vi var helt färdiga efteråt.

Planen var att ta oss in till stan, men det tänkte ca 56 000 andra också, vi orkade inte brottas med folkmassan så vi köpte en varsin Fanta och dela på en Twix och slocknade som klubbade sälungar.

 

Efter en hel del tragiskt den senaste veckan genom farfars bortgång och litet annat så var det gött att få ruska på sig, sminka upp sig och dra ut i dimman med Emma och Nettan.

Hardcore Superstar hägrade på Tuppens.

Detta var sjätte gången jag såg dom live, och Jockes röst får mig fortfarande knäsvag. När dom spelade "Run to your Mama" hade jag gåshud..
Det blev en grymt rolig kväll iaf, precis vad som behövdes!

 

Bildboom från kvällen:

 

Igår var vi på spelning i Sundsvall: Aveny, Club Deströyer.

 Vi såg det helt fenomenala bandet Witchcraft!

Förväntningarna var höga när jag, Viktor och Sebbe rullade in i Sundsvall vid niotiden på kvällen.

Hårdrocksbaren var relativt fylld med folk, och såg ut som jag minns den. Önskar mig också "lila krokodilskinns-tapeter"!

 

Förbandet, eller som dom kallades: Demonic Support, klev på någon gång vid halv elva och hette All Electric.

Ett lokalt band från Sundsvall som det svängde rejält om med både saxofon och tumpet. Riktigt flumigt ibland men ett roligt band att se på.

 

Sen blev det dags för Witchcraft att äntra scenen, det här skulle bli en upplevelse:

 

Trummisen, i mössa med fjäder kommer ut på scen, publiken jublar, han ger publiken en svart blick och jublet avtar: stämingen var satt.

 

Resten av bandet kommer ut, propra killar met skjorta och hatt, inte alls som man kanske kan förvänta sig att ett doom metal/stoner rock band.

Dom första tonera börjar ljuda, sångaren Magnus Pelander står och svajar mitt på scen med en otroligt intensiv blick. Introt fortsätter och han står kvar med samma uttryck, mörkret sveper ner från scen över publiken och in i varje själ.

Så börjar han sjunga, dom öppnar med Deconstruction, hans röst är helt fenomenal. Den låter till och med bättre än på skiva. Den är klar och intensiv.

 Från deras spelning i Finland (det var betydligt mer drag igår)

 

Fredagkväll och jag sitter och ritar på en skoluppgift. Hela veckan har kört slut på mig och jag orkade inte umgås med folk denna kväll.

Låter pennan jobba och njuter av massa bra musik. 

Länkar lite "ny" musik som dykt in på playlisten:

 

"We’re all born to broken people on their most honest day of living
and since that first breath... We’ll need grace that we’ve never given
I've been haunted by standard red devils and white ghosts
and it's not only when these eyes are closed" 

Dom galna norskarna i Honningbarna vi var och såg på Debaser och konstaterade att cello är så jävla mycket hårdrock!

 

Over and out.

 

 

 

Filmen besrättar en helt fantastisk hitoria!

Den handlar om Rodriguez. En artist under tidiga 70-talet i USA, som misslyckades med sin skivkarriär. Hans skivor sålde inte ens hundra exemplar och han försvann.Det spreds rykten om att han skulle ha tagit livet av sig under en misslyckad konsert. Men, utan hans egen kännedom, spreds hans musik hans Sydafrika. Där han blev större än självaste Elvis! Under Apartheidregimens hårda förtryck blev texternas fredsbudskap politiskt sprängstoff. En dag bestämde sig två sydafrikanska fans att försöka ta reda på sanningen om vad som hade hänt med deras hjälte...och vilken historia det blev att det!

 

Jag hade rysningar under hela filmen, en riktigt feelgood film! Helt sanslöst hur livet och ödet kan ta dom underligaste vägarna. Se den!

Av någon mystiskt anledning dök inte det förra inlägget upp. Skumt...

 

Det var synd, det hela var en sammanfattning om helgen i STHLM.

Det blev en mysig helg, synd på vädret bara: snöblandat regn och snömodd.

 

Vi var ju på Debaser och såg The Bronx. Måste säga att det var en av dom grymmaste spelningar jag varit på!

Även om jag varit på punkspelningar tidigare, var det första gången jag var på en spelning där det inte fanns nåt staket och vakterna inte rörde en min om vad som hände framför scen! Det var svettigt, vilt och galet! Sverige brukar ju vara duktiga att ha så mycket säkerhet att det nästan blir tråkigt. 

 

Aldrig har jag sett så många människor kasta sig hejdlöst från scen ut i publikhavet (med blandade resultat).

Matt Caughthran, sångaren gav sig ut flera gånger bland publiken. Jag var helt facinerad av hans röst, mäkta grym!

 

Förbandet till The Bronx var Honningarna från Norge.Det visade sig vara ett specielt band...den ena var klädd i militärkavaj, en annan i arbetsoverall och sångaren såg ut som en proper skolpojke, men dom var helt galna!

Sångaren spelade cello (!!) så taglet flög från ståken, det var riktigt mäktigt att se. Ljudet från cellon var ett riktigt schysst inslag, gillade det starkt. Det var en "döds-cello"! Stenhårt! Han såg ut som en galen Angus Youngs fast med cello *haha*

I lördags bar det alltså av till Söderhamn, av alla ställen, för att lyssna på skön musik och dricka öl.
Junkstars och Sparzanza spelade på CH Steakhouse, ett ställe jag aldrig varit på innan och jag blev förvånad över hur litet det var, men det skulle visa sig att det var alldeles lagom stort för att kunna fyllas av Söderhamnare..

 

Maten smakade förvånansvärt gott och ölen rann ner i en strid ström. Tack vare Viktors kontakter stod vi på "gästlistan". Max, sångaren i bandet, kom fram och sa hej när Viktor lämnat in våra saker i garderoben. Vi fick en varsin t-shirt, ett par pins och ett gäng klistermärken. Så jag var ruskigt nöjd redan där!
Max var sjukt jäkla trevlig! Jag fascineras av hans målinriktning och hur mycket han brinner för musiken.

 

Junkstars klev på runt halv tolv, och trots minimalt scenutrymme levererade dom rejält! Så jäkla skönt drag på grabbarna. Man rycks lätt med av deras entusiasm och man finner sig hela tiden stå att sjunga med för full hals. Så jäkla gött med ett svettigt röjjigt band som ger järnet.

 

Efter åt chillade vi lite, snackade med folk, lyssnade lite på Sparzanza innan våran skjuts kom och tog oss tillbaka till civilisationen *haha*
Sen jag redan har sett Sparzanza tre gånger redan så var jag inte så taggade å se dom igen, dom låter bra men dom blir lite upprepande om man kan uttrycka sig så, det händer inte så mycket när dom är på scen, inte så mycket mellansnack och dyligt. Även om det hade varit intressant och höra vilka låtar dom spelade från nya skivan vägde det över att få skjuts hem.

 

 

 

 

 

Jo det var ju så att dom filmade en hel del på båten, på den här filmen lyckades vi fastna två gånger *haha*

Jag är redo att åka båt nu igen!

 

 

 

Och ett klipp från skönaste Pop Evil!!
Vi stod längst fram, man skymtar oss bakom dom röda och gröna killarna ungefär ^^

 

I morgon ska vi på Junkstars och Sparzanza! I Söderhamn av alla ställen...

Nu har jag fått nog av båtresor för ett tag fram över, men roligt var det! Överlägset bäst var Pop Evil!

 

 

 

Seg och så less.

Åker till Bollnäs för att festa och jobba, leta ny energi och kanske bäst av allt: få spela innebandy!

Vankas födelsedagsfest för Uppgren och Nicklas, det kan bli en legendarisk kväll..

Vi får se helt enkelt.

 

Försöker hitta ny energi till i morgon

"And who are you, the proud lord said,

that I must bow so low?

Only a cat of a different coat,

that's all the truth I know.

In a coat of gold or a coat of red,

a lion still has claws"

Sen kväll och mycket att göra, avrundade den med senaste avsnittet av Game Of Thrones..Sjukt bra...

Denna låt bryter ner mitt hjärta i smådelar..


"And the arms of the ocean are carrying me,
And all this devotion was rushing out of me,
And the crashes are heaven, for a sinner like me,
The arms of the ocean deliver me.

Though the pressure's hard to take,
It's the only way I can escape,
It seems a heavy choice to make,
Now I am under."

-Florence + The Machine

Var hem på en snabbvisit för att umgås lite med Lina på fredagkväll och lyssa på lite hårdrock på Tuppens. Där spelade nämligen Tad Morose och Cibola Junction.