Gahh! vad galen jag blir på mig själv ibland...Sitter å väntar, å trånar, å hoppas på att mobilen ska pingla till.
Att det ska vara från den personen. Innehållet har inte så stor betydelse räcker med att få höra att personen ifråga lever och har det bra.
Blir ännu mer uppenbart nu när man bor med Cellen. Hennes i hennes mobil låter det konstant 24h, dygnet runt. Visserligen piper den lite för ofta. Man blir lite galen av det också...speciellt när "JärvsöLars" skickar sina sms, han verkar inte ha någon tidsuppfattning what so ever, och skickar gärna alla roliga och snusk historier han kommer över.
Ibland kan jag inte låta blir bli att snurra mobilen mellan fingrarna, flippar på luckan, försöker med tankeöverföring genom att fokusera på personen...men hittills har inget fungerat *hehe*
Tålamod är knappast min starka sida. Tur att den här "besattheten" går i perioder. Sjukt egentligen hur mycket man har blivit beroende av mobilen, även om jag är långtifrån så besatt som andra människor är...Lite beror det nog på också att jag inte har någon hemtelefon, jag har bara mobilen. Känner mig lite handikappad dom få gånger den inte har fungerat.
...Men ett menlöst sms kan få en på så himla bra humör hela dagen...

Igår åkte jag ner till Löten för att handla lite frukost. Löten är Rengsjös centrum, byn där jag är född och uppvuxen.
Var väldigt längesen jag var in där sist. På utsidan såg det ut precis som förr i tiden. Husväggarna i ljusgul färg, färgen hade börjat flagna med åren. Utanför entrédörren var anslagstavlan kvar med diverse olika lappar med bortsprungna katter och innebandy för barn på skolan mm
När jag klev in i affären kände jag mig som 12 år igen, nästan ingenting hade förändrats där inne, inredningen var den samma med samma låga hyllor, med charken längst till vänster och mjölken och drickan längst in.
Undrar hur många gånger den affären har varit hotat av nedläggning...men än så länge har den lyckats överleva.
Många minnen från den platsen som när jag fick göra min skolpraktik och man för första gången fick gå igenom dom gråa svängdörrarna bakom charken och gå bakom kulisserna. Tycket allt så lite sunkigt och gammalmodigt ut då redan, tror knappast det har förändrats. Såg inte ut som det från utsidan...
Fick en "uppenbarelse" om att göra en fotosession på affären, linskäkten, skolan mm. Så gammalt och slitet men ändå vackert i all sin enkelhet. Det började rycka i konstnärsnerverna som har verkat vara döda dom senaste två månaderna.

Känns trist om allt bara skulle försvinna, vilket det kommer att göra en dag. Om inte annat så skulle det vara kul att ha som minnen sen när man blir äldre och sitter på en balkong vid havet långt söderut och njuter av livet med sina närmsta...

Jobbet har gått bra hela veckan även om vi har blivit långsammare och långsammare, men vad gör de, vi har ju hela dagen på oss *ler*

Har skrattat så mycket så jag har träningsvärk i magen. Har kommit fram till att jag är en stressad människa och det är omöjligt att stressa Celie. Hon har också sämre minne än en guldfisk, helt hopplös emellanåt. *hehe* Fransmän verkar vara ett skumt folk också...

Jag red Mark idag och Celie Cowboy. Det gick väl så där. Mark är ju hingst och det visade han upp också. Halv vägs uppe på åsen vid gruvan reste han sig rakt upp utan förvarning. Segrade sig så högt att jag trodde vi skulle slå runt. Kände hur hans bakhovar gled på den snöiga vägen, lutade mig framåt mot hans hals för att inte nån av oss skulle tappa balansen och falla. Även om det gick på bara några få sekunder hann jag tänka många olyckliga tankar, ända tills jag fick luft i lungorna och ryade åt honom.

Med all sin kraft kastade han sig framåt och började bocka. Som den värsta rodeohäst bar han iväg mot skogen. Det var bara att hålla i sig för glatta livet och försöka få upp huvudet på honom. Nu hade rädslan gått över till ilska, adrenalinet pumpade för fullt, och jag svor så det ekade över hela Växbo skogen, orden var inte så sammanhängande men man kunde utskilja ord som hästjävel, ditt as, nu springer du... Fick upp hans huvud efter ett par språng och drev honom nu över åsen i trav. Nu var skrället nämligen istadig, han kunde inte springa med fem ben...tillslut gav han sig och drog in det femte benet och började trava normalt.

Jag var helt slut vid det här laget, svetten lackade och benen skakade.

Celie och Cowboy kom strax i kapp oss och var undrande över vad som hänt. Resten av turen gick bra och inget mer hände. Det kan ha berott på att Mark fick 4 straff rundor i backen; han var inte så kaxig sen.

Så himla trist att han ska hålla på sådär. Han är en jätte trevlig häst annars men ibland brinner det till i huvudet på honom. Han är som en 14 årig tonårs grabb som har kommit i puberteten och inte vet hur han ska hantera alla hormoner som springer runt i kroppen... Tur att jag gillar honom ändå. Men han har ju precis blivit 4 år så han har lite tid till på sig att mogna. Så länge han sköter sig på banan så behöver han nog inte vara orolig för att få träffa Herr Veterinären och få kulorna knipsade...

I morgon är det lördag och då är det dags för innebandy match. Är inte ett dugg laddad än så länge men det brukar ordna sig...hoppas på tre poäng, vi behöver dom!

*rock on*