Sara hann bara fylla tjugo innan hon dog. Sannlöst hur mycket man kan sakna en person, och inte blir det bättre med tiden. Fan vad det suger!
Det värker i hjärtat varje gång jag tänker på henne och det går inte en dag utan att jag gör det...
Fick ett sms från Sofie idag där hon beskrev samma känsla...

Tänk vilka minnen man har från "Rengsjö tiden". Ibland önskar jag att man hade uppskattat och värderat den tiden mer än vad man gjorde...

Jag önskar jag fått chansen att säga allt jag vela innan hon försvann, jag hoppas hon vet hur saknad hon är av alla och vilket tomrum hon lämnade efter sig.

Ibland dyker det upp minnen och tankar där jag har svarta hål och luckor tex på platser, namn och personer, där bara hon kan hjälpa mig att fylla i dom...men det går inte nu. Dom minnena är och förblir halva.

Satt och bläddrade i massa gamla fotoalbum nyss och blev helt sentimental...
Hittade foton jag helt glömt bort. Folk, platser och upplevelser som försvunnit långt in i minnesbanken. Bilder från lågstadiet, åren i Hudiksvall, Irland och mängder med bilder av folk som man umgåtts med genom åren men av olika anledningar inte träffar längre. Undrar vad dom gör nu...
Inser att jag nog borde uppskatta mitt liv, min tid och mina vänner mer än vad jag gör, i morgon kan det vara över...

Usch nu måste jag skärpa mig kan inte sitta här och snyfta. Det kommer en ny dag i morgon


*rock on*