Ständigt får jag försvara mitt val av yrke, min livsstil,  min hobby.
Alltid samma kommentarer som man fått höra sen man var tio år av klasskamraterna. Går man på krogen är det som att vara tillbaka till klassrummet.
Alla skämt om att lek med maten och liknade är otroligt uttjatade. Jag har gett upp hoppet om att folk förändras...

Sen har människor svårt att förstå att man kan älska sitt jobb. Jag vägrar vara på ett jobb jag inte tycker om bara för att tjäna pengar! Livet sägs vara kort och då tänker jag ängna mig åt annat än att tjäna pengar och slava runt.
Självklart så skulle jag inte ha nåt emot att tjäna mer än vad jag gör just nu, men måste jag välja mellan en bra lön eller ett bra jobb så är valet lätt...


Det sägs att hästar är en livsstil och för mig är det också det. Utan hästar i livet skulle det kännas som om något fattades. Det är svårt att förklara känslan för någon annan. Det är en slags lycka, frihet och trygghet...
Dom blir ens vänner. Man lägger ner sin själ på dom och får så mycket tillbaka. Kontakten och förstålelsen man kan få med en annan varelse...

När man jobbar med travhästar så lär man sig ganska fort att inte fästa sig allt för mycket vid dom. Dom byter tränare och flyttar ganska ofta, blir skadade och försvinner av olika anledningar. Men då och då dyker dom upp, dom speciella...

Countess Prophet var en sån häst. Bixi Star L., Kandy's Boy, Tranq of Lajo, Turbo Tyson, B.B.S.Fakir var alla sådana hästar...och nu Simb Mark.


Mark är så mycket mer än en häst. Han är klok samtidigt som han är full i bus. Han har en persolighet som strålar mer än andras. Han har en egen vilja, han är en till lags för att han vill, inte för att någon annan säger det.
Utanför banan är han lite klumpig och har inte så stor ordning på sina ben, men på banan ser han oövervinnelig ut.

Även idag såg han ut så, men trots det var jag sjukligt nervös inför loppet. Det var årpremiär för honom...
Travbanan i Bollnäs har under dom senaste veckorna varit cementhård så det har inte gått att köra några ordentliga jobb eller tester, så vi visste inte riktigt hur ringrostig han skulle vara.
Efter värmingen flåsade han ovanligt mycket och jag började bli orolig; Var han kanske lite sjuk ändå? Hade han lite känning? Sen alla halsinfektioner å sjukdomar förra säsongen har man blivit lite nojjig av sig.
Men Mark stod lugnt i sin box flåsade...

Så började det dra ihop sig till start. Trots att jag alltid känner på tömmarna när jag släpper ut häst och kusk kunde jag inte låta bli att fundera om jag verkligen knäppt fast dom när jag gick upp till banan. Det gör jag varje gång...
När Mark och Peter passerade sista gången var båda två fokuserade på uppgiften, annars springer Mackan och gnäggar och tittar på annat, helt okonsentrerad *smile*

Starten gick och jag vågade knappt titta dom första 700 meterna, var så nervös! Lyssnade på speakern i stället..Han hamnade i rygg på favoriten, i vinnarhålet, precis som vi hade hoppats.
Loppet flöt på lugnt och när dom passerade mig sista gången släppte allt. Han såg så taggad och fin ut! Upploppet kom och luckan kom...dock lite försent men han spurtade till en fin andra plats!
Just då kändes det som en V75 seger. Mark var frisk och sköte sig strålande, det var allt jag hoppades innan loppet. Andra platsen var en fin bonus *glad*


Alla framgångar känns i hjärtat, man har gjort nåt rätt, lyckats uträttat nåt..men att tex se Mackan komma i full galopp genom hagen är lika härligt som att se honom vinna på travbana, det är nåt som är svårt att förklara, som nästan bara andra som håller på med djur förstår.

Jag kommer aldrig sluta med hästar så länge jag får fortsätta vara frisk och hel, och även då kommer nog hästarna finnas vid min sida..

*rock on*