Som jag saknar så..

Den 7 december, för 21 års sedan försvann hon från oss. Känns konstigt att det är så längesen när jag minns dom där dagarna så kristallklart, trots att jag var så liten.
Minns att jag inte kunde grepa ordet "för alltid", förstod inte vad det betydde när mamma förklarade att Cecilia inte skulle komma tillbaka, någonsin. Hon var borta, för alltid.
Kan inte föreställa mig hur svårt det måste ha varit för mina föräldrar att berätta det för mig och lillebror.

Kommer ihåg hur pappa kom in genom ytterdörren, gråtandes. Han hade varit borta på resa, med jobbet, tror jag.
Det var då jag förstod att nåt hemskt hade hänt, när pappa grät. En pappa är som en superhjälte när man är liten och klarar av allt, som är störst och starkast, när han gråter är världen på väg att gå under..
Jag minns att jag försökte vara så snäll jag bara kunde för att dom skulle bli glada igen, men det gick inte.

Dom kommande åren var jag fruktansvärt rädd för att glömma henne, jag var så rädd att minnen jag hade med henne skulle blekna och försvinna. För om jag glömde skulle hon aldrig ha funnits..men jag minns henne lika bra nu som då.
Ett av dom starkaste minnerna jag har är när jag hade fått eget rum och skulle sova, hon hade lovat att komma och läsa Bamse för mig efter att hon gjort sin läxa men jag var så trött att jag somnade innan..

Hon var min coola stora syster.
Det går inte en dag utan att jag tänker på hur livet hade kunna varit om hon levt, allt hade varit annorlunda, jag hade varit annorlunda..

Tiden går så fruktansvärt fort men jag saknar henne nästan mer nu än förr, om det är möjligt..
Önskar att jag kunde spendera mer tid med dom som verkligen betyder nåt, innan det är för sent. Tänk om jag kunde tala om för dom hur mycket dom egentligen betyder..istället för att nästan göra det motsatta.
Rädslan för att förlora ännu fler är ibland så stor att den hindrar mig från att leva. Förstår inte hur mycket ett hjärta kan tåla innan det brister helt.

Men trots allt det mörka har ändå allt det här gjort mig starkare, jag måste leva för deras skull. För syrran, för Sarah, för Linnea..för alla jag mist. På nåt vis känns det som om jag hedrar dom genom att ta vara på mitt liv, att göra det bästa jag kan, att bara andas.
Allt det här har helt förändrat min syn på världen runt omkring, har gjort att jag har omvärderat vad som är viktigt i livet..Men saknaden är enorm.