Mina batterier är på lägsta nivå.
Energin räcker knappt till för att le. Jag är inte trött, behöver inte sova. Det är själen som behöver ta igen sig.
Kämpar emot det krampaktiga leende och letar efter den sanna känslan.
Men tomhet är allt som går att finna, som förvärras av ångesten när den rinner över till mina närmsta.
Den smittar av sig som cancer. Smutsig och svart dränker den allt.
Vänner med stora hjärtan, som även står ut med mina dåliga sidor..vad skulle jag gjort utan dom?
Det vänder snart, det gör det alltid. Då måste ha dom dåliga dagarna för att uppskatta dom vackra...

I onsdags var det 22 år sedan syster gick bort. Åren har bara försvunnit till ingenstans. Det var som igår och ändå så längesen.
Mark ska säljas, antagligen, till pengar jag inte har. Inte för att det kommer som en överraskning men det skär ändå i hjärtat.
Saknar innebandyn, saknar att hinna träna alls. Min hjärna och kropp behöver köras slut på. Så tankarna inte löper amok.
En lärare går mig på nerverna, jag får panik när det inte är någon ordning.
Och vi sabbar våran värld mer och mer medan andra männsikor är mer bekymrad om vilka kläder dom ska ha på sig.
Ser för mycket dokumentärer som får mig att tappa hoppet.
Men sen ser jag på Ceasar Milan och Extrem Home Makeover och känner att det gör det ändå.
Och det finns människor som får mig att le, på riktigt.
I morgon är en ny dag.