Känslan tar över totalt. Hela kroppen, hela själen slits i stycken. Maktlösheten sveper in som en stormvind. En överväldigande känsla som inte går att beskriva.
En förståelse för varför man tar ett rakblad och försöker öppna skinnet så att det som rör sig där under kan försvinna. Sluta värka och låta hjärtat vara.

En rädsla av att visa sig sårbar, för endast en sekund. Att förlora allt.

Rädslan för att förlora någon.

En önskans om att få luta sig mot någon och bara glömma allt som varit.
En önskan om att hjärtat kunde bli av sten. En önskan att slippa känna. Igen.

Så svårt att andas. Varje andetag är en kamp mot den osynliga kraft som kämpar att krossa bröstet. Försöker hitta en anledning till varje andetag, finns det någon?
Det river i bröstet, som eld, men varje andetag är innehållslöst.

Famlar i mörkret. Letar efter det jag saknar, något som så många andra verkar ha..

En förvirrad tanke från hjärtat, om vad som är verklighet och fantasi. Vem lurar vem? Varför vill hjärtat så mycket mer än något annat?
Hjärtat skriker om att få tala sanningen, men sinnet vet att det är fel väg att gå. Det är inte kärlek, och om det är det så kan det aldrig sluta lyckligt.

Alla sagor har ett slut..