8 år har det gått sen hon lämnade denna plats. Kan fortfarande inte greppa det.
Saknar henne fortfarande så hjärtat brister. Varje dag snuddar tankarna vid henne.

Ständigt passerar jag platser som framkallar minnen, för det mesta får dom mig att le, andra gånger brister vallarna och allt svämmar över till ett oändligt hav.

Jobbigast är dom gånger mitt minne sviker och jag inte kommer ihåg alla detaljer, då jag skulle vilja fråga hur det egentligen var..och jag inser än en gång att hon är borta.

Saknar alla skratt och alla ridturer tillsammans...

Jag kommer ihåg en eftermiddag när vi kanske var 12-13 år gamla. Vi hade stannat hos Sarah efter skolan.
Vi bestämde oss för att äta glass trots att vi inte fick det, absolut inte innan maten, men vi gjorde det ändå!
Så fram med den stora byttan och två matskedar...efter ett par skedar hör vi en bil svänga in på gården: Panik, det har hennes föräldrar!
Snabbt röjer vi undan bevisen och båda börjar skratta hysteriskt. Jag flyr in på toan för att kissa (inte lätt att vara kissnödig när man gapskrattar) Sarah börjar banka på dörren och säga att jag måste öppna, när jag gör det står Sarah där med illgrön päronglass rinnande ur näsan!!
Jag sjönk ihop på golvet av skratt och har nog aldrig varit så nära att kissa på mig!
Jag minns inte om dom kom på oss, men jag tror vi klarade oss även om dom undrade vad vi skrattade åt.

Ett annat härligt minne är när vi var ute med våra hästar en sen vinternatt, mycket snö var det och stjärnklart. Så mitt i allt mörker ser vi ett norrsken! Alldeles grönt. Sarah hade hört att om man visslade så dansade det och bytte färg, men inget hände när vi gjorde det. Vi lutade oss sen bakåt i sadlarna och vilade huvuderna på hästarnas rumpor medan vi tittade på stjärnorna.

Sarah hittade alltid Lilla Karlavagnen före mig...

Så många härliga minnen, dom kommer jag alltid spara långt in i hjärtats inre delar.
Hoppas av hela mitt hjärta att vi ses igen, och att du då har tagit reda på hur stor rymden är!