Mormor har blivit snurrig och åkt in på sjukhuset...

Allt idag.

 

Jag är fullt medveten om att dom sista dagarna kommit närmare och närmare, för varje år, vecka och dag som gått, men så tungt trots det.

 

Värst var det när pappa sa att farmor och farfar nog aldrig kommer hem till huset sitt igen...

 

Dock är farfar sig lik iaf, han frågade efter snus på sjukhuset och svor över att han var minsann 94 år och kunde bestämma över sig själv när han inte fick som han vela.

 

Tungt i hjärtat...

 Finaste Mackan har vunnit lopp på Malta! äntligen!

Tydligen har han hunnit med en 2:a plats också!

 

Det känns så bra i hjärtat! Segerbilden från Malta:

 

Fredagkväll och jag sitter och ritar på en skoluppgift. Hela veckan har kört slut på mig och jag orkade inte umgås med folk denna kväll.

Låter pennan jobba och njuter av massa bra musik. 

Länkar lite "ny" musik som dykt in på playlisten:

 

"We’re all born to broken people on their most honest day of living
and since that first breath... We’ll need grace that we’ve never given
I've been haunted by standard red devils and white ghosts
and it's not only when these eyes are closed" 

Dom galna norskarna i Honningbarna vi var och såg på Debaser och konstaterade att cello är så jävla mycket hårdrock!

 

Over and out.

 

Nu är jag lite frustrerad!

 

Jag har många gånger klagad på mina kära kompisar som blivit tofflor när dom skaffat partner, och svurit att aldrig bli så!

Och det anser jag fortfarande att jag håller, dock har jag nu fått se en annan sida av "myntet" nu.

 

Jag tofflar inte, men folk TAR FÖR GIVET att jag gör det. <--Frustrerande.

 

Gång på gång får man höra, från olika vänner:

 

-Ja, men har du hört av dig och frågat om vi ska hitta på nåt då?!?

 

-Just det...it takes two to tango, och det går fortfarande bra att ringa till min mobil!

 

Folk hör inte av sig lika ofta längre för att dom tar för givet att jag är med Viktor. Dom tar för givet att man har annat för sig. Att man inte har tid med dom längre.

 

Det är snarare så att jobb, skola och innebandy tar upp största delen av min tid. På veckorna är man oftaste för trött för att orka hitta på nåt eller så är det träning och plugg som gäller. Men på helgerna är jag inte omöjlig att hitta på nåt. Jag gillar fortfarande att göra samma saker som innan jag träffade Viktor, även om folk inte verkar tro det *haha*

Har bara Travgala och Witchcraft-spelning inplanerad i februari som det ser ut just nu. <--Hint hint
Har tjatat om att åka pulka, men nu känns det inge roligt längre sen det blev skare..

 

Och ja, jag kan även bli bättre på att höra av mig, har lovat både Jenny, Lina och Johan en fika som jag inte hunnit med ännu!

 

Nu har jag fått gnällt av mig iaf, borde återgå till att plugga, kanske..snart.

 

 

 

 

 

Filmen besrättar en helt fantastisk hitoria!

Den handlar om Rodriguez. En artist under tidiga 70-talet i USA, som misslyckades med sin skivkarriär. Hans skivor sålde inte ens hundra exemplar och han försvann.Det spreds rykten om att han skulle ha tagit livet av sig under en misslyckad konsert. Men, utan hans egen kännedom, spreds hans musik hans Sydafrika. Där han blev större än självaste Elvis! Under Apartheidregimens hårda förtryck blev texternas fredsbudskap politiskt sprängstoff. En dag bestämde sig två sydafrikanska fans att försöka ta reda på sanningen om vad som hade hänt med deras hjälte...och vilken historia det blev att det!

 

Jag hade rysningar under hela filmen, en riktigt feelgood film! Helt sanslöst hur livet och ödet kan ta dom underligaste vägarna. Se den!

Just på dagen är det 9 år sedan Sara dog, N I O..det är helt sanslöst och svårt att greppa. Jag kan inte tro att åren gått så fort. Det känns fortfarande som igår när pappa berättade det för mig.

 

Han hämtade mig från jobbet ute i Växbo, jag och Jenny hade fått lov att hälsa på henne på sjukhuset på eftermiddagen, men vi hann aldrig dit. Jag minns exakt var på vägen vi var när han berättade det, resten av resan är en dimma.

 

Sista gången jag träffade henne, var precis innan julafton. Jag, Jenny och Sara var och såg den tredje och sista delen i Sagan om Ringen. Vi hade en toppenkväll, kollade på massa tok på datorn och skrattade en massa.

Jag är så otroligt glad att det är mitt sista minne av henne, och att jag delar det med Jenny.

 

Åh vad hon hade älskat The Hobbit..

 

Varje dag snuddar sinnet vid minnet av henne.

Det är svårt att låta bli att fundera på hur livet skulle sett ut om ödet, kosmos, eller vad man nu tror på hade valt en annan väg..

Sänker en extra tanke och kram till Frida och Martin en dag som denna.